Friskytten

Svenska Liw Enqvist har i boken Svenska flicka skrivit om livet som strippa och prostituerad i Italien. Den bygger på hennes egna erfarenheter. Jag saknar helt egna erfarenheter av prostitution, både som kund och säljare. Mina (förutfattade) meningar bygger på andrahandsuppgifter. Tyvärr är det inte ofta som prostituerade själva hörs i debatten. Därför försöker jag lyssna och nollställa mig så mycket jag kan från mina fördomar. Av mediabevakningen kan man få intrycket av att Svenska flicka handlar om den lyckliga horan. Det gör den inte. Liw själv kanske tror det, men mellan raderna skriker misären. Inte bara en sanslös alkohol- och drogkonsumtion utan hela inställningen till sex, erotik och sitt eget liv. Liw talar om sitt yrke som ett sätt att få ut skadestånd och beklagar den tid då hon hade sex utan att få detta "skadestånd". Att prostitutionen är ett sätt att få betalt för det som hon tidigare "fått stå ut med helt gratis". Hela boken handlar om det enda övergreppet efter det andra. Och då tillhör jag inte dem som menar att "all prostitution är våldtäkt". Nej, i Liws liv handlar det om det som alla skulle kalla sexuella övergrepp; ovälkomna fingrar in i fittan och annat som Liw egentligen inte vill utsättas för. Men det repareras tydligen av "skadestånden". Det är som om hon har råkat ut för något som kräver "skadestånd" och för att få detta utsätter hon sig för något som i sin tur kräver ett nytt "skadestånd". Jag tycker visserligen inte heller att mitt jobb alltid är kul. Och helt klart skulle jag inte jobba om jag inte fick lön. Men jag ser det för den skull inte lönen som ett skadestånd. Och på det stora hela gillar jag mitt arbete. Men Liw beskriver aldrig någon glädje i det hon gör utom då hon dansar. Hon verkar ha en viss exhibitionistisk läggning. En annan återkommande käpphäst i boken är den gifta kvinnan som enmanshoran; en stackars varelse som är mannens hora utan att egentligen få tillräcklig ersättning för det. Jag är inte kvinna, men det vore förskräckligt om detta är kvinnans lott. Om det är så, lovar jag att jag ska bli bög och aldrig besvära en kvinna igen. Liw var med Fråga doktorn del 5, 9 februari (finns på SVT Play), där man kan få ett intryck av att det är ett ganska neutralt yrkesval att prostituera sig. Men redan i denna intervju kan man höra lite av det jag skriver om ovan. Jag störs av att prostitutionsdebatten ofta sker över huvudet på de prostituerade. Där håller jag helt med Petra Östergren i boken "Porr, horor och feminister". Därför lyssnar och läser jag gärna vad de prostituerade själva har att säga. Av detta försöker jag bilda mig en uppfattning. Liw Enqvist har inte fått mig att tro på den lyckliga horan. Det är ingen lycklig människa hon beskriver i sin bok. Rosinha Sambo brukar också figurerar som en av de frivilliga sexsäljarna. Men efter att ha sett en tv-dokumentär om henne så tvivlar jag även på henne som den lyckliga horan. Vad dessa båda kvinnor visar är dock att alla prostituerade inte är kidnappade minderåriga trafficking-offer från öststaterna. Visst finns dessa, men jag kan inte förstå poängen med att försöka hävda att all prostitution är sådan. Vem tjänar på det?